Du var ett barn med en låga som sprakade av liv.
Sen kom en dag då du tog ett kliv.
Till den andra sidan du på din resa dig begav.
På ett främmande och ett skrämmande hav.
Men din moders bön och saknad du hörde ändå.
Nu förvandlades havet till mark och du började gå.
Till en strand du till slut kom.
Och plötsligt vände du dig om.
Ljuset nu uppenbarade sig framför dig.
Det var fler där som ropade på dig.
Du kom till ljuset och nu är du där.
Du skall veta att alla saknar dig hemma här...
David Öst